Konsumbutikens fikarast

När vi sextiotalister växte upp fanns, grovt uttryckt, skattehöjarvänstern som såg fiender i varje företagare, samt elitistiska direktörs- och finansvalpskramarhögern. Vidare fanns bondecentern och ett folkparti som ingen visste vad de ville. KD var personen Alf Svensson och en bunter livetsordare, och vänstern var arga kommunister i vinröda plyschbyxor.

Sedan kom miljöpartiet och pratade vindkraft och ville att vi i det närmaste skulle återgå till att åka häst och vagn. I övriga frågor hade man i princip inga åsikter.

Svensk politik var helt polariserad. Det fanns faktiskt inget parti för “vanligt folk”.

Reinfeldt insåg det, och tog några rejäla kliv åt vänster. Det viktigaste vägvalet tror jag var när han slutade prata om sänkta marginalskatter och istället betonade att skattesänkningarna skulle gälla den som tjänar minst, och när fokus lades på medelklassens vardag.

Därmed lyckades han plötsligt omfamna hela det åsidosatta svenska mittfältet, och en ny era i svensk politik inleddes. Helt säkert stretade många högerstofiler och ville dra partiet tillbaka, och en del knorrande hörs än, men det finns inget parti till höger om Allianspartierna som kan fånga upp dessa röster, så de kan tjura bäst de vill. De lägger i alla fall blåa röster i lådorna.

Jag har läst mycket av det som skrivits om Juholt under de senaste dagarna, och på något märkligt sätt lyckas i princip alla analyser missa det uppenbara:

Juholt avgick inte pga media, interna stridigheter eller felsägningar, utan pga det låga väljarstödet. Det sa han själv, rakt ut.

Det urkassa väljarstödet beror uppenbarligen på att väljare inte tycker S representerar deras åsikter. Var är då lösningen? Ja, förbryllande många tycker det är:

  1. att hitta en partiledare som kan “ena partiet”
  2. att formulera en tydlig vänsterpolitik

Jag är liksom stum av förundran. Det är ju inte de egna som utgör det förlorade väljarstödet, utan alla andra, som inte är medlemmar i partiet, och som inte gillar vad de hör. Och de ligger inte till vänster åsiktsmässigt, de ligger i mitten.

Att hitta en partiledare som sätter fokus internt, och som sedan formulerar en politik för redan frälsta är som att driva en konsumbutik som bara har öppet när personalen vill jobba och som bara säljer de varor personalen vill köpa, där kunderna får stå utanför och trampa medan personalen tar två timmars fikarast.

Juholt pratade visioner, men dessa bubblade upp lite spontant i hans ganska vimsiga huvud och ut till media helt utan att passera hans organisation. Ta bara barnfattigdomen, som Jämtin nämnde som hans stora bidrag till framtidens socialdemokrati. Inte en enda djupanalys, än mindre konkreta förslag, har blivit resultatet av allt skroderande förra sensommaren.

I den handfasta politiken var de svarslösa.

  1. RUT: “Vi ska ha ett halvt RUT-avdrag”
  2. Libyen: Prästens lilla kråka.
  3. Äldrevården: “Vinster får inte gå till Skatteparadis.” Nehej, men hur ska det vara istället då? Inget svar.
  4. Saab: “Regeringen har gjort fel.” Hur skulle de gjort då? “Vet inte, för Reinfeldt har inte svarat på ett brev jag skrev en gång.”

Det är inte media, inte felsägningarna i sig, inte dessa omtalade knivhugg, inte hyresbidraget utan bristen på konkreta lösningar på dagens problem.

När vi går till val säger vi: “Jag litar på att du driver Sverige åt det håll jag vill.” Då måste vi veta vad den vi röstar på verkligen tänker göra med vår röst. Den som har fullt upp med internt navelskåderi lär aldrig komma på fråga.

DN, SvD, AB, Exp, SvD
Advertisements