Vart tog Offentliga Sektorn vägen?

SolrosJag efterlyste att Alliansen skulle prata mer om att de faktiskt byggt ut välfärden, eftersom många verkar ha helt missat detta, och tror att sjukhus och skolor plundrats för att dela ut skattelättnader.  Som tur är läser Alliansen Svavas blogg. *host*

Det har nu äntligen framkommit att 67 miljarder mer än 2006 satsas på vården. Jag gissar att den siffran innehåller inflation och kanske även ökade skatteintäkter som inte direkt kommer från statskassan, men det är inte det viktiga. Att fler jobbar i vården, och jag hoppas man räknar procentuellt så att man tagit hänsyn till befolkningsökningen, innebär kanske inte ett stopp för alla anklagelser om skattelättnader på välfärdens bekostnad, för det går alltid att ropa på mer, men det blir ändå inte samma promenadseger för oppositionen.

De rödgröna blev i alla fall tagna på sängen av denna siffra. Jag gissar att partiekonomiernas Excel-böcker kommer att växa åtskilligt när den ska kontrolleras framöver.

Men jag skulle vilja flytta hela debattens fokus.

På nittiotalet, under och efter Den Stora Krisen, var det ett budskap som hamrades in gång på gång: Jobben måste komma i den Privata Sektorn. Den Offentliga Sektorn måste krympas. Eller Ofantliga Sektorn.

Jag tror inte jag i svensk debatt hört “offentliga sektorn” som begrepp på åratal. Kanske inte på hela tvåtusentalet. En förklaring kan förstås vara att offentliga sektorn numera inte bara består av offentliganställda, utan till stor del av människor som jobbar i privata vårdföretag och i friskolor. Därför skulle det bli trubbigt att återuppliva detta begrepp.

Men även om begreppet är utdaterat är inte principen det.

Vi behöver ha en balans mellan de som arbetar för det gemensamma och de som arbetar i näringslivet. Vi har en sektor där vi tar hand om varandra, och en sektor där vi tjänar pengar genom tjänster, handel och export. Detta är de allra flesta överens om ska fortsätta. Det som skiljer är inte hur många miljarder vi vill öronmärka till vad vid respektive budgetproposition, utan hur vi tycker denna balans ska se ut.

Det är svårt att förklara pedagogiskt varför det är bättre att arbetslösa lagar restaurangmat och städar våra hem än att de sköter gamla. Men det går genom att ta ett helhetsgrepp.

Vid varje halvårsbudget diskuteras enbart det budgetutrymme som finns för tillfället, och det är lätt att få intrycket att inga andra pengar spenderas någonstans. “Regeringen lägger en miljard på ditt, men inget på datt“, kan det heta, fast ditt kanske har en budget på totalt tjugo miljarder och datt på tvåhundra miljarder. Pengar som inte ändras räknas inte.

Diskussionen om vad vi lägger skattepengar på är oerhört viktig, och den behöver lyftas till att prata faktiska siffror – och det gäller i synnerhet nu, när valårets främsta tema verkar vara skattesänkningar versus mer pengar till vården och skola.

Hur mycket får skolan kosta? Hur mycket får vården kosta? Om vi ökar deras respektive budgetar med ett visst antal procent – blir då verksamheten lika många procent bättre? Eller är det annat som behövs än pengar? Effektivitet kanske? Bättre styrmedel?

Jag tror alla vi som någonsin haft ett ekonomiskt ansvar för ett företag eller en organisation skulle reagera om ledningen sa att “du ska lägga mer pengar på marknadsföring / IT / städning av lokaler” istället för “jag vill att du åstadkommer detta – kom tillbaka och tala om vad det kostar”.

Det borde vara samma sak med välfärden.

“Vi vill ha en extra lärare i varje skolsal och det kostar X miljarder, som vi tycker statskassan ska betala” är betydligt tydligare än “skolan ska ha mer pengar”.

“Idag jobbar var åttonde / tionde / tolfte / fjortonde person i vården, och vi tycker det istället ska vara så här stor andel.”

Jag är faktiskt lite nyfiken på både V och S. Hur tycker de samhället ska se ut? När det funnits budgetutrymme har Alliansen sänkt skatten – vilket gjort att vi klättrat några pinnhål ner från världens högsta skattetryck. Man har resonerat så att våra inkomster främst tillhör oss som arbetat ihop dem, och att när det blir “pengar över” ska man ta ut mindre. På så sätt blir näringslivet, som ju är den bubbla som försörjer det gemensamma, starkare, och klarar att leverera mer.

Det tycker uppenbarligen inte V och S. Hur skulle de istället vilja ha det? Ska vi ha ett Sovjet där alla jobbar åt Staten? Var går gränsen för hur många som kan få sin lön ur statskassan?

För det är ett faktum att hade man inte sänkt skatterna med långt över hundra miljarder sedan 2006 hade vi kunnat utrota all arbetslöshet. Vi hade kunnat gjort som i Kina och gamla Sovjet, och haft rulltrappsväktare och bussvärdinnor, och vips hade hela Sverige haft jobb.

Sakta men säkert hade var fjärde, var tredje, varannan eller nästan alla svenskar arbetat i det som en gång var Den Offentliga Sektorn.

Är det det samhället vi ska ha?

Det behöver vi prata om, för det är där de verkliga skillnaderna mellan partierna finns.

Advertisements