Kaxigt till vänster

KaxigDet är ganska kaxigt bland vänsterkrönikörer och politiker. Man har vinden i ryggen och är på väg mot en nästan säker valseger. “När jag blir statsminister”, säger Löfvén.

Jag känner igen tongångarna som igår. Eller ja. Som för fyra år sedan.

Ända in i januari 2010 var skillnaden mellan blocken runt tio procentenheter. Och det lät likadant då.

Men det finns trots allt mycket som talar emot vänstersidan, och som de måste komma förbi för att vinna:

  1. Man är oense sinsemellan i stora frågor, och väljare gillar inte att inte veta vad man får för sin valsedel. V är för många mittenväljare ett osäkert kort, och så länge det inte är tydligt vilken inverkan de kan ha på en regering är risken att dessa väljare drar öronen åt sig.
  2. Löfvén är oprövad. Han har visat sig rätt svag i debatter – den retoriska förmågan är inte stor. Kommer han att hålla?
  3. Magdalena verkade bra i början, men känns alltmer osympatisk. Jag såg Lena Mellins intervju med henne, där hon upprepade samma svar om och om igen, trots att det inte besvarade det Lena frågade.
  4. S tog in SD i värmen genom att lägga en utskottsproposition som var skräddarsydd för att få SD att gå med på den. Den stora massan kanske inte bryr sig, men de tappar mycket i trovärdighet i de läger som verkligen avskyr SD när de gör så.
  5. Inför varje val (läste jag någonstans – har inte kollat upp det) tappar S under sommaren fram till september. Det gäller oavsett om man regerar eller inte.

Trots allt finns osäkerheten enbart på vänstersidan. På högersidan vet väljarna precis allt. Vad man har och vad man får.

Det är lite omvänt vad som brukade gälla på nittonhundratalet. Inför varje val hade då högersidan massor av väljarstöd för att de ville något annat, men det försvann som smör i solsken så fort vårsolen tittade fram under valåret, och på valdagen kände väljarna att nej – vi röstar på dem som vet hur man regerar hellre än dem som tjafsar sinsemellan.

 

Advertisements