SD och svensk abortlag

Sveriges politiker har alltid varit internationellt sett ovanligt eniga kring den ovanligt generösa abortlagstiftning vi har här. Det är en enighet som egentligen inte har sin motsvarighet i den svenska folkviljan – för visst finns det abortmotståndare såväl som abortkritiker, och nu när KD alltmer slutar vara sista utposten för kritikerna uppstår frågan vart dessa ska ta vägen, politiskt.

Tyvärr utkristalliserar sig då bara ett alternativ för motståndare till dagens regelverk, och det är SD. Det är nämligen enkelt för SD att vara abortkritiker, eftersom deras kärnväljare dels nästan bara är män och dels är konservativa och traditionsbundna. Antingen bryr de sig knappast alls, eller också håller de med.

Själv har jag faktiskt också svårt att identifiera mig med de högljudda, fördömande feminister som med all tänkbar ammunition attackerar den som yppar det minsta inskränkande ord i denna fråga. Jag läste en gång i en krönika orden “Du ska inte lägga dig i vad som växer i våra magar”, riktade till Göran Hägglund. Vaddå inte lägga sig i? Detta är visserligen en fråga kring en rätt kvinnor har och ska ha, men det betyder ingalunda att män inte har rätt att uttrycka en åsikt.

Det finns anledning att se över v22 som gräns. Svar på fostervattensprov kommer i regel i v18, så det finns marginaler som går att krympa, för vi mår nog alla illa av att läsa om barn som lever en timme innan de dör. Jag säger barn, för den som drar ett andetag upphör att vara foster, och ska därmed ha samma rättigheter som vi andra medborgare.

Vi måste på något sätt komma förbi de arga tanterna och den haussade retoriken och våga ta i denna fråga istället för att låta den bli SDs. Vi måste också, på samma sätt som med KD, pressa SD på en verklig ståndpunkt. Idag finns bara en flummig riktlinje som säger att kommuner ska upprätta en “handlingsplan mot aborter”. Vad exakt är de för eller emot?

Risken är annars att kampen för den oföddes rättigheter bundlas med kampen mot den icke-etniske svenskens.

AB
Advertisements