Var är vargen du trodde var död?

Det var runt 1980 som jag gick på ett gymnasium i Karlstad och vi hade aulaskrivning i svenska. Jag fick några ämnen att välja, och plockade “Vargar i Värmland, för och emot”. Jag hade inte tänkt mycket på frågan tidigare, men blev nu, med en tickande väggklocka över mig, tvingad att fundera ända ut i hörnen på vad jag tyckte, och vad andra kunde tänkas tycka, och sedan bygga upp en argumentation.

Då hade de funnits ganska kort tid, men vållat stor debatt i lokalpressen, främst från ilskna nordvärmlänningar som tyckte di där i Stôckhôlm skulle låta bli att ha åsikter.

Idag är jag själv nollåtta, och sannolikheten att en varg letar sig in på min förortstomt lär vara mikroskopisk, så ur det nordvärmländska perspektivet ska jag bara hålla klaffen.

Men det gör jag inte. Jag har fortfarande ungefär den uppfattning som etablerade sig där i aulan för trettio år sedan:

Vi människor har erövrat världen från djuren, och då måste vi ta ansvar för allt som lever. Att vårda kan ibland betyda att döda, men då ska det till mycket starka skäl. Mycket därför är jag vegetarian.

All retorik som bygger på jägarnas motiv och huruvida de är onda eller goda människor är helt ovidkommande. Det som spelar roll är enbart om dödandet är motiverat ur någon synvinkel – vargstammens egna framtid, människans säkerhet, andra djurs överlevnad.

Jag har letat igenom nätet, men inte hittat något faktiskt argument för varför det skulle vara så. Denna analys verkar jag dela med de flesta andra svenska medborgarna. Är det så komplicerat att förklara för oss lekmän att det inte går? Eller är det så att det inte egentligen finns någon konkret anledning till dödandet, men de som råkar ha varit remissinstans har lyckats dupera politikerna att tro att detta är rätt bara för att de är auktoriteter?

“Jag kan inte berätta varför, men jag har den här långa meritlistan och det har inte du, så du måste tro mig!”

Bara sluta med jakten nu, snälla.

SvD, SvD, AB, AB, DN
Advertisements