Love, peace and understanding

För många år sedan sa en kvinna jag kände om politikerna:

“Jag förstår inte varför de ska bråka om allt hela tiden. Tänk om de bara kunde sätta sig ner och ta det som är bäst i varje parti och bestämma att det ska gälla istället!”

Hela poängen är ju just att de INTE kommer överens. Svenska folket tycker olika, och när det blir för stora överlapp mellan de befintliga partiernas åsikter skapas utrymme för missnöjespartier.

Breda lösningar är bra i frågor som inte ligger på en vänster-höger-skala, och som tjänar på att ligga fast under en längre tid, som t ex pensionerna. Att just Afghanistanstyrkornas framtid skulle vara en fråga som måste lösas brett är däremot inte självklart. Det är snarare en konsekvens av att vi har en minoritetsregering.

Jag blir lite paff när Ohly står där och säger “Många afghanska kvinnor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor”, som om valet stod mellan att vara elak och kriga och att vara snäll och ta hand om barnaföderskorna. Om Ohly gör bedömningen att det går att skicka dit barnmorskor istället för soldater lär han få förklara hur han kommit fram till att barnmorskornas och folkets säkerhet ska garanteras. Genom att krama talibanerna? Sjunga “we shall overcome”? Love, peace and understanding?

Ändå är det bra att Ohly hoppat av samarbetet. Det är bra att han står utanför och skäller.

Hur skulle det vara annars, om Sveriges enda oppositionsparti var SD?

AB, SvD, DN, AB, SvD, AB
Advertisements