Ansvar och makt

Att lyssna på och läsa utländsk press gör ingen människa glad. Jag skäms över att vara svensk, när jag ser de “före detta” nazisterna stå och vråla.

Det finns inte ett utan fyra partier som är vågmästare. SD har inte vunnit valet, de representerar faktiskt bara var tjugonde svensk. När man lyssnar på dem kan man tro att de fått egen majoritet.

Jag blir ledsen när Maria Wetterstrand säger “Jag blir förbannad. Han försöker lämpa över ansvaret på någon annan”.

Vilket ansvar försöker han lämpa över? Vad menar hon?

Sverige måste regeras, och det är upp till alla de etablerade partierna att avgöra hur det ska ske.

När jag lyssnar på MW känns det som om hon är arg på Reinfeldt för att hon har förlorat och därför tänker vara sur i ett hörn och minsann inte ställa upp.

Den som klart imponerade igår var istället Mona Sahlin. Paradoxalt nog tror jag det blir Socialdemokraterna och inte MP som ser till så att Sverige fortsätter fungera. De må ligga längre ideellt från Alliansen, men har en helt annan ansvarskänsla.

Problemet är att Sverige behöver en opposition, så S måste samtidigt vara oppositionsparti – allt annat skulle trasa sönder hela den svenska, politiska kartan. De missnöjdas röst måste göras hörd, annars växer SD ännu mer.

De rödgröna är arga på Reinfeldt, så mycket har jag förstått. Vad jag inte begriper är varför.

Exp, Exp, Exp, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD
Advertisements