Dagen när jag valde fel

När jag i mitten av nittiotalet sökte – och fick – jobb på ett större konsultföretag, fick jag göra ett personlighetstest. Ett delmoment var att välja vilka ord jag tyckte bäst om i ordpar. Jag minns fortfarande ett av valen. Det var orden kritisk <-> okritisk. Jag tänkte med hjärtat. Kritisk låter hårt och ogästvänligt, tänkte jag. Okritisk låter öppnare och gladare. Trevligare, helt enkelt.

Redan när jag kom hem på kvällen hade jag ångrat mig. Bittert.

Jag kände mig liksom fånig, som trots många universitetspoäng bommat att inse att kritiskt tänkande är den näst vackraste av egenskaper. Det är det kritiska tänkandet, granskandet, ifrågasättandet som lyfter oss i håret, och tvingar oss att se världen på nytt om och om igen. Det är också genom att vara lagom kritiska mot oss själva som vi blir större som människor.

Ibland är det små, obetydliga händelser som förändrar vår världsbild och vårt sätt att se på oss själva.

Den dagen då jag gjorde testet, har det visat sig senare, var omvälvande i mitt liv.

Dagen när jag valde fel.

Advertisements