Pingvinen

“Antagligen är mailet läst på något Internetcafé eller på någon an­nan publik dator i alla fall. Det vi i bästa fall kan få ut av det hela är vilken stad vederbörande befann sig i vid den aktuella lästiden.”

Han gnuggade sig trött i ögonen.

“Det får vara just nu”, la han till. Så log han, och fortsatte:

“Sedan är det mer intressant att både Jonte och Simon faktiskt fått ett antal anonyma mail också.”

“Du menar inte att han stack utan att rensa efter sig…”

Johan log ännu bredare.

“Minas tar backuper, bäste Patrik.”

“Och dem har du fått tillgång till… hade du husrannsakan?”

“Jag avslöjar aldrig mina källor!”

Johan nästan skrattade åt Patriks tvivlande min.

“Och vad stod det i mailen?” undrade Patrik.

Nu skrattade inte Johan längre.

“Inget begripligt. Men intressant är att man använde sig av en anonymous remailer för att skicka dem.”

Patrik var tyst. Johan insåg att han tappat honom, så han la till:

“En tjänst som skickar vidare mail utan avsändaradress.”

“Varför finns sådana?”

“Ingen jädra aning.”

Patrik rynkade pannan och plockade ilsket på och av korken från whiteboardpennan.

“Kan man komma åt dem på något sätt?”

“Ja, det fanns ett fall i Helsingfors för några år sedan… FBI till­sammans med finska myndigheter tvingade en lokal remailer att avslöja vem som gjort ett specifikt utskick. Efter det tyckte de som tillhandahöll tjänsten inte att det var någon idé att fortsätta längre, så de la ner det.”

“Skönt”, sa Patrik. “Vad handlade utskicket om?”

“Scientologernas hemliga skrift.”

Patriks antipati mot anonyma remailrar sjönk något.

“Det finns ju i och för sig fall där man vill vara anonym utan att för den skull ha brott i tankarna”, fortsatte Johan.

“Till exempel när?”

“Du kanske vill skicka en fråga till Malena?”

“I så fall undertecknar jag den med ditt namn, Johan”, svarade Patrik snabbt, och kastade pennan till Johan. Han fångade den med båda händerna, och la den bredvid sig på bordet, medan båda skrattade.

Advertisements