Att inte gilla Mona Sahlin

Jag tänkte ge mig på ett så uttjatat ämne som “varför vi inte gillar Mona Sahlin”, fast bredda det lite till “vad förväntar vi oss av en politiker?”

Det är svårt att låta bli att tycka på någon fläck synd om henne – varje gång det blir en förtroendeundersökning ligger hon katastrofalt illa till. Tidningsartiklar, kommentarer och bloggar är fulla av negativa referat kring hennes person, med länkar till youtubeklipp med Monas Missar. Hon är i mångt och mycket svenska folkets driftkucku.

Är man politiker får man alltid räkna med att folk som inte gillar det man säger inte heller gillar den man är – men detta med Mona är något helt annat. Även många som håller med henne i varje detalj stör sig på hennes personlighet.

Detta är min analys, rätt eller fel:

Vi gillar eller inte gillar politiker på samma sätt som vi (be-)dömer människor vi möter. Mindre efter deras stora gärningar, mer efter deras sätt att vara i vardagen. Därför är faktikt Tobleronen i princip ointressant annat än som ammunition för dem som redan är på den negativa sidan staketet.

Vi letar främst efter integritet och ryggrad, humor och värme.

Mona är osäker i sin roll – och undra på det, och alla dessa opinionsundersökningar gör henne än mer nervös och desperat efter att hitta en vinnande väg. Just därför förlorar hon hela tiden. Hon utstrålar osäkerhet och därmed kyla. Det är fullt möjligt att det finns värme och omtanke under ytan, men den kommer inte upp.

För att bättra på imagen säger hon vad hon gissar att folk vill höra och använder varje liten och stor grej som händer till att skälla på sina motståndare, utan att någonsin ge någon positiv feedback. Det är hon inte ensam om i och för sig.

Men helhetsintrycket blir att hon är ryggradslös, sladdrig, gnällig och småfalsk.

Politiker som kan ge motståndarna beröm, stå för kontroversiella ståndpunkter och ibland kritisera sig själva eller ifrågasätta sina påståenden – kort sagt visar integritet, saklighet och hederlighet – gillar vi bättre. Sådana är Maria Wetterstrand, Anders Borg, Margot Wallström, Gudrun Schyman, Fredrik Reinfeldt och Kjell-Olof Feldt – vars bok Alla dessa dagar i regeringen jag just nu läser – han är imponerande rak, den mannen.

Östros och Bodström är precis lika gnälliga som Mona, fast de ger ett säkrare intryck av någon anledning, och då minskar sladderfaktorn. I synnerhet Bodström har en personlighet, som går att få grepp om – dvs man vet vem han är.  

Går det då att vända detta?

I princip ja. Carl Bildt började delvis i Monas hörn – jag minns att jag på 80-talet tyckte han var en uppblåst sprätt, ärligt talat. KG Bergström kallade honom för “lika folklig som ett hovrättsråd”, fast han var dock aldrig lika personlighetslös som Mona. Men sedan hände något – han vandrade mot större integritet i takt med att självförtroendet växte, och vändpunkten var ungefär när han sa “ett misstag ska kallas ett misstag”. Med det vill jag förstås inte säga att alla gillar honom – men tillräckligt många gör det.

Finns det då en väg tillbaka för Mona Sahlin? Dessvärre tror jag loppet är kört. Men man ska aldrig säga aldrig.

“Who are you, Mona Sahlin?”
“Who do you want me to be?”

Länkar: AB

Advertisements