Östberg och MacBeth

Jag har alltid känt en stark empati för Annika Östberg. Jag kan inte fullt ut förklara varför – för självklart är det också synd om i synnerhet den mördade polisens barn som fått växa upp utan far.

Det finns andra som drabbats illa av livet fast de är alldeles oskyldiga och som borde ha högre nummer i empatikön. Det är sant och visst.

Hon är ingen “duvunge”, som Leif GW sa. Ingen vits att omigen älta vad som hände för 20 år sedan, men fälld för mord hade hon aldrig blivit i Sverige.

Kanske kommer min empati ur en insikt om att det kunnat vara min väninna, syster, moster, faster, dotter, som halkat fel och sedan fått betala ett såpass högt pris. Fängelser världenom är fulla av kvinnor som fällts som en konsekvens av att ha fallit för fel män,varit på fel ställe och sedan fattat fel beslut. Säkert finns iofs också en och annan karl som råkat ut för en Lady MacBeth. Droger och vrickade relationer får människor av båda könen att vandra in på murkna stigar. Det måste finnas någon form av förlåtelse i andra änden.

Det finns de som hävdar att Annika var en Lady MacBeth och att den självmördade pojkvännen var offret för hennes ränker. Så kan det också ha varit, men inga belägg finns för det.

Nu ska Annika sommarprata.

Det tycker folk inte om.

Men guess what: radion har en avstängningsknapp.

Jag vill höra.

Advertisements