Kungen, borgarna och fattiglapparna

Svenskarna har blivit mer negativa till monarkin, sägs det. Det kan säkert stämma. Det har nog iofs pyrt länge i torp och stugor, men det är först nu, i de sociala mediernas tid när alla kan skriva av sig sin frustration, som man har slutat bara muttra och stället tagit med sitt missnöje till sina nya utloppskanaler.

Men egentligen kan man dela upp de missnöjda i två huvudgrupper, även om de för all del gärna använder varandras argument.

Den ena sorten är de (semi-)intellektuella, som drar långtgående växlar på urinnebörden i ordet demokrati och sedan för fluffiga och invecklade resonemang om varför hela vårt statsskick egentligen bara är en illusion, så länge som kungen sitter där på sin nedärvda statschefstron och blockerar det demokratiska flödet. Sådana uttalanden görs av till exempel Gudrun Schyman och Lars Ohly. Åsikterna är typiska för vänsterfalangerna, men de finns också i högerled.

Den andra kategorin är “pengarna ska minsann användas till dagisplatser”-kategorin, och den gruppen verkar vara bra mycket större – den består av ilskna rättvisepedanter som anser att om vi avskaffade kungahuset skulle enorma summor pengar kunna flyttas till förskolor, skolor och äldreomsorg. Kungahuset lever på det fattiga folkets bekostnad, de gör inte ett vettigt jota för pengarna och bandklippning kan med fördel med ett enkelt handgrepp överlåtas åt vår statsminister eller någon annan liknande individ med mycket tid över i kalendern.

Det som började med sura pikar har nu tagit astronomiska dimensioner. Logiken är förvirrad. Victorias lysning borde inte få äga rum. Men nu när den gör det måste Madeleine delta, även fast hon inte vill vara i rampljuset just nu, och gör hon inte det ska hon ha löneavdrag och skicka läkarintyg till försäkringskassan. Att kungahuset får en fix summa pengar och att hon inte har vare sig lön i ordets egentliga bemärkelse eller f-kassa verkar inte spela in i sammanhanget. Alla människor råkar faktiskt ut för samma sak som hon (en uppslagen förlovning med fästmannens otrohetsaffärer i detalj återgivna på förstasidorna i världspressen), och alla andra återgår faktiskt till jobbet (som består i att bli fotograferad och svara på pressens frågor) samma dag, så kom inte här och gnäll minsann.

Åsikter är åsikter och var och en måste göra sin egen bedömning, men det är märkligt hur lätt fakta är att bortse från när människor ska rättfärdiga en ilska som jag gissar många gånger handlar mer om ens egen känsla av litenhet än verkliga sakskäl.

Själv är jag tämligen ointresserad av idrott. Ändå deltar jag med min skatt i betalandet av massor av idrottsarrangemang. Och det är OK, för jag vet att andra tycker sånt är kul att följa, och att Sverige får bra PR av alla större arrangemang vi anordnar.

Förra veckan var jag i Shanghai och såg World Expon. De miljarder som plöjts ner i detta evenemang går knappt att mäta – bara Saudiarabiens hus lär ha kostat 1.5 BSEK, och i jämförelse ter sig prinsessbröllopets kostnad som en piggelin bredvid en nobelmiddag.

Sverige är också fullt av små och stora turistbyråer som med skattemedel trycker upp skyltar och broschyrer och försöker få turister till sin ort. När de väl lyckas få ett evenemang till sig är det ju självklart att de snyggar till omgivningen, asfalterar om, planterar blommor eller städar en kyrka som är en del av det svenska kulturarvet och som inte blivit genomgången på över ett halvsekel. Man bjuder ju inte hem gäster som man vill imponera på till ett stökigt och smutsigt hem.

Man kan känna hur man vill inför ordet “demokrati” och man kan tycka vad man vill om de individer som ingår i vårt kungahus. Men jag påstår att den investering av skattemedel vi gör i apanaget och i bröllopet är en superplusaffär för Sverige.

Hur man än räknar.

Länkar: AB, AB, AB, AB, ABSvD, SvDSvd, Svd, Svd, SvD

Advertisements